Dont Look Back

Äntligen har den släppts. Dokumentärfilmen Dont Look Back, filmen om Bob Dylans -65 turné i England. Den har funnits tillgänglig på DVD tidigare och även som VHS (har ett ex i hyllan) men nu släpps den i en mycket fin Deluxe utgåva med en hel del extragodis.

Kanonfin låda som verkligen pryder sin plats bland övriga Dylan klenoder.

Jag tittade genom filmen nyss och de har gjort ett hyfsat jobb med att städa upp bilden, som ser lite ljusare ut än på tidigare utgåvor,bilden har även breddats en del så att man ser lite mer av bilden än tidigare. Ljudet är vanlig stereo men det är inget som spelar så stor roll eftersom det inte är frågan om en konsert-dvd. Dessutom medföljer "Dont Look Back the Companion" boken som släpptes i samband med filmen originalrelease -68.

Är man inget Dylan fan så höjer man kanske inte på ögonbrynen åt en sådan här box, men det här är mer än en Bob Dylan DVD detta är ta mig fan historia. En fantastisk inblick i Dylans sfär under den här tiden när myten om en av musikvärldens största skapades. Fast det egentligen var omvärlden som skapade den utan att Dylan själv valt det.

Hur som helst är Dont Look Back ett fantastiskt tidsdokument som borde intressera de flesta med en musiksmak och ett intresse för musikhistoria.

Evil Dead Remake.

Efter mitt förra utfall mot remakehysterin så kom jag att tänka på att det länge talats om en remake av The Evil Dead. En av mina absoluta favoritfilmer och jag hade nog hellre sett en del 4 i serien än en nyinspelning av originalet.
Jag brukar med jämna mellanrum besöka deadites online (se länk i links listan) och de brukar vara uppdaterade på allt som rör Evil Dead världen men inte ens dem har något nytt att komma med angående den kommande filmen.
Enligt den informationen som jag kommit över så är Sam Raimi upptagen med Spiderman filmerna och nu när 3:an i den serien är klar så kanske han kan ta sig tid att se till att det händer något på ED fronten. En ny regissör ska tydligen också letas upp, jag visste inte ens att projektet hade en tilltänkt regissör till att börja med.
Jaja den som lever får se och så länge får man gotta sig åt de gamla rullarna och se fram emot "My Name Is Bruce" som är på G, där kan man i alla fall vara säker på att Bruce "GUD" Campbell är med vilket han antagligen inte kommer vara i remaken.

Remakehysteri

Varför alla dessa remakes ? Är det verkligen på grund av idétorka eller är det lättförtjänta pengar för bolagen som producerar dem ? Antagligen är det en kombination.
Ett litet filmbolag kan lätt dra in en del pengar på en remake. Det räcker till viss del med att göra en billig remake av en redan hyfsat känd film med en titel som många redan känner igen för att dra folk till biograferna.
Nu är ju inte alla remakes dåliga, det finns exempel på när man faktiskt lyckas göra en riktigt bra film av det hela. Texas Chainsaw Massacre är ett exempel, The Hills Have Eyes ett annat.
Men för mig spelar det inte alltid någon roll ifall remaken är bra eller dålig. Det som stör mig mest är det att många av kidsen idag tror, eller vet inte om, att filmen de ser är en nyinspelning, och att det faktiskt finns ett original som i de allra flesta fall är tusen gånger bättre än den nyproducerade "Mtv anpassade" rullen de just sett. Det blir också ganska förvirrande när man pratar film med mindre insatta personer och man hyllar en film som ett mästerverk och de tror att man menar "fel" film. Om ni förstår vart jag vill komma.

När jag ändå är inne på remakes måste jag passa på att ta upp Star Wars rullarna. Då pratar jag Episode IV-VI.
Är det rätt att göra som George Lucas gjorde när han "fixade" till dem och gav ut dem på nytt? Är det också en typ av remake?
Självklart har Lucas rätt att göra vad han vill med sina egna filmer, men är det inte i alla fall lite fel när filmskapare ger ut sina filmer på nytt med finputsade effekter och ibland nya scener inkastade i filmerna, nu menar jag inte Directors Cut utgåvor av filmer som tidigare kanske varit nedklippta av diverse censurinstanser, men vore det inte bättre att göra helt nya filmer och lägga pengar och energi på det istället?
Jag säger inte att det är fel då jag älskar de finputsade versionerna av Star Wars filmerna minst lika mycket som jag gillar originalen som de såg ut när de först kom.

Death Ship

Jaha då har jag sett en av de filmer som har blivit något av en kultklassiker bland skräckfans. Ofta hör man talas om att just den här filmen var en av de första skräckfilmer man såg som liten. Jag har totalt lyckats missa den under alla år. Är den då värd att få kallas kultklassiker?

Jadå det tycker jag nog att den kan. Inspelad med en ganska liten budget 1980 och med ett par rejäla glapp i både logiken hos en del av rollfigurerna och i själva storyn.

Det är inget att klaga på tycker jag för det är just sådana små skavanker i manus och berättande som jag finner tilldragande i de här gamla rullarna.

Filmen är ganska snabbt berättad och blir egentligen aldrig långtråkig. Det man kanske saknar lite är avsaknaden av gore. Visst flyter det lite blod men en gnutta till hade inte skadat.

Skådespelarna tycker jag är bra, George Kennedy och Richard Crenna passar bra in i sina roller. Barnskådespelarna i filmen är faktiskt inte så usla de heller.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så infinner sig ibland en viss känsla när man ser en film, en sådan där känsla som är så svår att sätta fingret på. Så känner jag när jag ser Death Ship. Filmen är inte perfekt men den känns rätt helt enkelt. Hade jag sett den när jag var en nyfrälst skräckdiggare så hade jag nog kunnat bli åtminstone lite skrämd av den, men nu käns den mest mysig på något sätt.

Jag måste rekommendera Death Ship till de som inte sett den för det är en skön film med ett par minnesvärda scener, och för att det är så skönt att upptäcka sådana här relativt gamla pärlor och inse att det gjordes förbannat charmigt underhållande filmer innan datateknikens plastiga intåg.

Death Ship

1980

Regi: Alvin Rakoff

Betyg: 3/5

Nytt utseende.

Nu ser bloggen lite ny och fräsch ut. Om det blev bättre vet jag inte, men annorlunda blev det i alla fall.

Kom att tänka på en grej så här i påsktider. Det finns ju filmer om i stort sett alla helger. Typ: Halloween, My Bloody Valentine, April Fool's Day...osv. Men finns det någon om påsken? Jag har då aldrig hört talas om en sådan, har ni? Kom gärna med kommentarer ifall ni vet någon skön rulle med påsken som tema.

Måste påpeka att Horrorville är mer aktivt än någonsin. Över 25000 inlägg vilket känns helt overkligt, vilket ös det är på alla aktiva medlemmar, och det finns hur många intressanta diskussioner som helst att delta i. Precis som det ska vara på ett diskussionsforum så drar inte alla delaktiga åt samma håll hela tiden heller vilket gör inläggen ännu mer intressanta.

The Tooth Fairy

Det här är den andra filmen jag sett som handlar om "Tandfén", den första var Darkness Falls som kom för några år sedan. Den var inte så lysande så när jag startade den här filmen hoppades jag att få en bättre upplevelse. Och till min glädje är den här rysaren bättre.
Storyn är i stort sett den samma, tandfén vill åt din tappade tand och när hon fått den dör du krångligare än så behöver det inte vara.

Filmen utvecklas till att vara mer en slasherhistoria än någonting annat och det passar mig perfekt. Även om det här är en såkallad DTV (direkt till video) rulle så ser den ganska "dyr" ut. Skådespelarna funkar och effekterna är helt ok.

Ibland när man ser en film så är det svårt att peka ut varför man gillar den, oftast sitter det i känslan man får när man ser den, det är någonting som "klickar" och känns rätt helt enkelt.

Jag tycker att The Toothfairy är en bra film med ett par goa killz och en skön känsla som jag tycker påminner en del om den gamla klassikern "Superstition". Om jag ska klaga på något så hade det varit trevligt med lite mer tandfé action, alltså att häxan själv hade fått lite mer speltid. Som det är nu så dyker hon mest upp när det är dags för en av rollfigurerna att dö. Och dör gör de på ett ganska ok sätt också.

Titel: The Toothfairy

Regi: Chuck Bowman

Betyg: 3/5

Slasher Fest

En god Slasher sitter aldrig fel, och den senaste i raden jag sett kan ni läsa en något besviken recension av här nedan. Idag damp "House on Sorority Row" ned i brevlådan, en film producerad under 80-talet, det var årtiondet då slasherfilmen regerade. De flesta filmbolag vräkte ut snabbt producerade filmer som lika snabbt drog in sköna pengar, och eftersom de var så billiga att göra så tjänade bolagen stora pengar på dem.

"Har man sett en har man sett alla", resonerar vissa när man nämner slasherfilm. Men det är just det som är grejen, jag vill ha alla de rätta ingredienserna när jag ser dem, jag vill absolut inte att man går in och börjar lägga till alltför twistade slut eller gör om de korkade kåta undomarna till smarta rediga tråkmånsar som vare sig röker en joint, går vilse i skogen eller väljer att nakenbada fastän att flera av deras kamrater mystiskt försvunnit samtidigt som snacket går om att en sinnessjuk mördare kan kuta runt i skogen där de slagit upp sitt tält.

Ett mycket enkelt recept som tål att upprepas, som SKA, upprepas i varje film. Reglerna i en slasher är till för att följas och bryter man som filmskapare mot dem så tappar man snabbt fansens respekt.

Dark Ride

Så har jag till slut tagit mig igenom hela Dark Ride utan att somna. Fick jag ut det jag vill ha ut av en slasher måste jag fråga mig, svaret blir både ja och nej.

Som vanligt när det gäller slasherfilm så tar det alltid ett tag innan mördandet startar, likaså i den här filmen, men ett tag här är drygt 1 timme innan första tonåringen faller offer för mördaren. Den första timmen känns väldigt seg och när väl mördandet startar så tar det slut väldigt fort.

Miljön i filmen består till 90% av den gamla spöktunneln Dark Ride på ett nöjesfält, man känner starka vibbar från Tobe Hooper's Funhouse, som för övrigt är mycket bättre på allt. Ungdomarna känns ganska trista och man fattar inte tycke för någon av dem så när de väl börjar falla ifrån en efter en så bryr man sig inte nämnvärt. Mördaren är en vanlig trist förrymd mentalpatient utan den karisma som man vill ha av en slashermördare.

Nu till det positiva med filmen. Miljön i filmen är ganska cool men det är synd att den inte utnyttjas på ett bättre sätt. Ett av morden är faktiskt utfört på ett lite originellt sätt som höjer filmen lite från standardslashern. Annars är inte morden så intressanta och det vet vi som älskar slasherfilm att utan påhittiga eller blodiga mordscener så faller en sådan här film ihop som ett korthus.

Sammanfattningsvis kan jag säga att om filmen gjorts på det gyllene 80-talet hade den garanterat genomsyrats av den speciella känslan som nästan automatiskt infanns sig då. Nu känns den ganska tråkig, platt och utan det där lilla extra som gör en slasher så speciell.

Dark Ride

2006

Regi: Craig Singer

Betyg: 2/5